Det är hopplöst! Jag har fått Christer Sjögrens låt I love Europe på hjärnan, och det är otroligt irriterande. Den har fastnat så pass att jag tror att jag drömde om den i natt. I samma ögonblick som jag vaknade satt den på läpparna:
When you are by my side I feel so excited
My heart is beating fast, I just can’t deny it
A party’s going on, and we are invited
This is the place for you and me
We’re a part of one big family
Självklart är det tecken på styrka hos en melodi, att den biter sig fast. Jag har ett liknande minne från barndomen, då Gösta LinderholmsRulla in en boll och låt den rulla hade samma envishet och höll mig sömnlös flera nätter.
Osökt (?) leder tanken vidare till att det kanske rör sig om något mycket större än harmlösa, trallvänliga melodier. Jag får filmen The Manchurian Candidate från 1962 framför mig när jag lyssnar på I Love Europe. Filmen, med en suverän Frank Sinatra i huvudrollen, handlar om en kommunistisk konspiration, där amerikanska krigsfångar manipuleras, släpps fria - för att långt senare sättas i djävulsk aktion. Utan att de själva är medvetna om sina handlingar.
Det meddelas idag att Kalle Sändare har avlidit. Carl-Axel Thernberg föddes i stadsdelen Haga i Göteborg 1931 och blev känd som vårt lands störste busringare, dokumenterad på en rad LP-skivor.
Kalle Sändares humor får anses ha varit i kranskommunen till bisarr, och många av hans inspelningar är rent sunkadeliska. Visst, det kan vara kul med ett Hassan-nummer då och då, men inte kommer de upp i samma dadaistiska stollerier som Sändare.
Vila i frid, Kalle. Vi andra läser på på den utmärkta webbplatsen om honom:
För att spelas på klubben Sunkit behöver en låt uppfylla en rad subtila och ytterst godtyckliga kriterier. Det är bara jag själv och min “broder på brottets bana” Burt von Bolton - alltså vi som spelar skivor på Sunkit - som känner vad som skiljer agnarna från vetet. Vi kan sällan formulera ett därför, ens för oss själva. Gillar jag en låt, och om jag tycker att den passar in, så spelar jag den.
Det finns givetvis gemensamma beröringspunkter. En av de främsta är tidsaspekten, i de flesta fall måste det gå en viss tid för att en låt ska kännas rätt. Sunkadelisk musik blir sunkadelisk först efter att ha prövats av tidens tand. Oftast. Men inte alltid.
Christer SjögrensI Love Europe från årets melodifestival är en sådan låt, en som åker ograverat rakt in på Sunkits topplista. Utan diskussion.
När jag såg och hörde bidraget trodde jag att det var ett skämt, eller snarast att liknas vid ett trick of the light. Jag kan fortfarande inte komma på en vettig anledning till att det blev som det blev. Hur tänkte man här?
Jag kan gott erkänna att jag gillar Christer Sjögren skarpt. Det räcker med att lyssna in sig på Pelles, det dansband som Sjögren först var basist i och sedan sångare. Hans stämma kanske inte håller i operasalongerna, men den skär tamejtusan som en skarprättares grillbestick genom smör i dansbandssammanhang.
Men I Love Europe kan bara beskrivas som ett fall av oerhört dåligt omdöme. Det tackar vi naturligtvis för.
En annan sådan låt, som gått rakt in på Sunkit-toppen, är Greklands bidrag till Eurovisionen 2002, Sagapo med Michalis Rakintzis:
Vad säger man? Retrosynth i grodmansdräkter… Och dansen?!? Det är min dröm, att få en koreograf att lära ut den dansen på Sunkit. Då har vi inte bara allsång, utan också alldans. Grekisk alldans. En dag!
På lördag, den 17 maj, kommer tydligen SVT2 att sända någon slags tema på dansband. Jag ska inte gnägga något om att “det är så dags”, men visst känns det lite sent att nu plocka upp en kulturyttring som i decennier varit både bred och stor. Egentligen är det sent på alla sätt - dansbandsmusiken har liksom snurrat flera varv medan de etablerade medierna som bäst har ett gulligt inslag någon gång om året… för att “visa bredd”.
Vi har sett både folkparkerna, fylla, nedgång, pånyttfödelse, kitsch, ironi, kvart-i-2-dansen, orkesterkortshype… Dansbandskultur uppifrån och ned i alla väderstreck. Men i den etablerade kulturvärlden är det fortfarande tyst.
Ogrundad snobbism kan verkligen stå en upp i halsen. Jag lyssnade i helgen som gick på ett radioprogram om dans. Jag vet verkligen extremt lite, för att inte säga inget alls, om modern dans men brukar vara öppen för det mesta de pratar om på P1. Men inte blev jag mer sugen på att söka upp denna konstform om gästerna i radiostudion var representativa för genren (det var de nog, dessvärre, programmet sändes från dansbiennalen i Umeå, som samlade hela branschen)…
Fråga: hur många gånger kan man säga ordet “kontext” i en och samma mening? Nu vet jag svaret: många gånger. Ganska tröttsamt.
Sanningen är väl den, att är man inne på något som anses “svårt” så är det inte alltid så lätt att hålla jämna steg med vad som kan vara “rätt” och “intressant”. Särskilt när man är ung och grön, när osäkerheten lätt lurar ned en i diket hos bröderna Konceptuellt och Kontextuellt.Men vem tusan blir gladare för det? Ingen kommer in i adelskalendern av att låtsas.
Det är obegripligt att finkulturellt fikonspråk går hem på radion. Det är också obegripligt att en finkulturell tidskrift självklart anses mer värd än en serietidning. Och så vidare.
Nej, hellre tar jag upp en Hagström-bas och dundrar på ett mulligt dansbandskomp. Och spelar för att det är kul.
Urtypen för en artist i kategorin outsider music, Daniel Johnston, är på väg till Sverige igen. Förra gången han var här - jag tror att han spelade på Universitetet här i Stockholm - skulle Dagens Nyheter intervjua honom, men han hade somnat och stod inte att väcka. Tidningens reportage pryddes med bilden av en djupt slumrande Daniel Johnston.
Själv är jag väldigt förtjust i Johnstons tidiga alster, då han på det tidiga 1980-talet gav ut egenhändigt ihopknåpade kassetter - en period som finns dokumenterad på CD:n Hi, how are you? Ärligt talat så är jag inte alls imponerad av resten. Det beror nog till del på ren snobbism, en känsla av att allt blir mindre intressant ju populärare det blir… Men främst tror jag faktiskt att Daniel Johnstons storhet ligger i de udda inspelningarna. Den hemmagjorda känslan är inte bara en inramning, det är en stor del av den musikaliska upplevelsen. Daniel Johnston experimenterar och utforskar i sina ensamma inspelningar - när han spelar i ett band blir det ordinärt… och lite tråkigt.
Kanske är det bara en fråga om tycke och smak.
Jag har inte bestämt mig, men jag tror inte att jag kommer att se Daniel Johnston när han den 18 juli 2008 har turnépremiär på Berns i Stockholm. En bidragande orsak är att jag gång på gång upplevt Berns som en riktigt sugig konsertlokal. Försök att se något av artisten om Berns är fullsatt! Inom parentes kan man väl också lägga till att det brukar vara ganska sugig publik; många exemplar som “är för fina för den här världen”.
Vi får väl se om han somnar. Eller kommer hit alls. På Daniel Johnstons webbplats står det att han ska spela på Sticky Fingers i Stockholm (Sticky Fingers ligger i Göteborg) och Berns i Göteborg (ja, Berns ligger ju i Stockholm). Vågar du chansa?
Jag sitter inne och jobbar denna soliga söndag. Ganska tråkigt är det, men man kan ju förgylla sitt martyrskap t.ex. genom att lyssna på Sixten Janssons andra album, Gröt i kaffepannan. Skivan kom ut på Åland redan i fjol, men det är först nu som vi fått den till Sverige. Självklart är Sunkit ensam distributör i Sverige (konkurrensen är väl inte alltför stor inom området, om man säger så). Som ett svar på kritik han fått om sina “grötrim”, så kontrar Sixten på sitt eget sätt: han maximerar antalet grötrim. Musiken är traditionell bluesrock i botten, men det är en helt egensinnig Sixten på sång.
My baby, baby vackra Anna kokar gröt i kaffepannan
My baby, baby vackra Anna kokar gröt i kaffepannan
Å Å Å Vackra Anna
Detta sjunget med sedvanligt svaj kring både ton och takt. Egentligen borde det vara outhärdligt, men - jag vet inte hur det går till - Sixtens låtar sätter sig. Jag har själv gått och trallat Sue Balloo, how do you do i flera dagar och nu har resten av familjen fallit in…
Utöver att Sixten har ett värde som exemplarisk outsider, så har han en poetisk ådra (och är ju etablerad bildkonstnär). Han kommer på balla grejor, han sjösätter dem - och han sätter sig över om han gör det på rätt sätt eller inte. Däremot har han ju sagt i åländsk teve att han är väldigt känslig för kritik, men detta får väl anses gälla hans bildkonst.
Sixtens första album, Min vän, från 2002 hade jag svårt för i början. Eller snarast; jag undrade vem - mer än jag själv - som skulle orka lyssna på plattan. Idag är flera av låtarna att betrakta som hits i den sunkadeliska världen och låtar som Okej, okej och Komplexer gav enormt gensvar när Sixten spelade med Sunkit All-Stars på Debaser den 5 maj.
Så det återstår bara att se när Gröt i kaffepannan letar sig in i varje svenskt hem med självaktning.
I dagens Östra Småland skriver Tommy Granlund en sympatisk hyllningsartikel till Sunkit, och inte minst till Sixten Jansson och Kerstin “Banana” Bylén.
Tommy Granlund funderar i artikeln över vilka artister som kan vara aktuella, om Sunkits livekvällar skulle bli årligt återkommande… Ja, samma fråga ställer vi oss själva. Det är ju en sak att hitta dessa ofta obskyra och bortglömda artister, men framförallt krävs det ju ett visst mått av sjävdistans och humor hos dem. Eller total brist därpå, kanske.
För även om Sunkit hyllar de artister vi uppmärksammar, så gör vi ju på intet sätt någon hemlighet av att det är incredibly strange music det handlar om. Både Tina (”Banana”) och Sixten har modet och integriteten att ställa sig på Sunkits scen. Men självklart är det inte att andra skulle “stå pall”.
Säga vad man vill om medial uppmärksamhet, utöver tidningarna på Åland har det inte skrivits en rad om En helkväll med Sunkit på Debaser i måndags. Men det är inget att gråta över, för oss är det naturligtvis mest intressant med spaltmillimeter innan ett evenemang.
Men, som sagt, hemma på Åland är Sixten Jansson numera en nationalklenod. Jag vet inte om det beror på hans uppmärksamhet i Sunkits sammanhang, men säkert har det haft någon betydelse. Man ska dock inte glömma att Sixten inte bara är “Pop-Sixten” utan också - och kanske framför allt - verksam som bildkonstnär. Så på hemmaplan har han väl alltid varit uppmärksammad. För en yngre generation är det absolut för spelningen med Sunkit All-Stars på festivalen Rock-Off sommaren 2006 som han är mest känd.
Mina åländska vänner har också påpekat att man på öarna värnar sina original; det är helt okej att sticka ut från mängden på ett helt annat sätt än i Sverige. Sägs det.
Sixtens spelning med Sunkit All-Stars blev i alla fall ordentligt bevakat i de två åländska dagstidningarna, både Ålandstidningen och Nya Åland hade reportage på framskjuten plats igår, onsdag.
De senaste dagarna har jag nåtts av flera tips om ett utdrag ur en Rapport-sändning från 1979, en larmrapport från Musikerförbundet varnar för att diskoteken tar död på den “levande” dansmusiken.
Utöver den oerhört bedagade tonen kan man reflektera över flera intressanta saker, inte minst den otroligt tendeniösa journalistiken. Big Brother-Sidney är själv discjockey “för att spara pengar” och när snyftandet inte räcker till fyller reportern glatt in ett “din familj också” som drabbas av att Telstars får lägga ned verksamheten. Man baxnar!
När Arvingarna steg fram på tiljorna, så kallades man “förnyare”. Man ska inte glömma att Telstars och deras kollegor i början av 1970-talet var just förnyare, en modernisering av dansmusiken. Idag är det istället Arvingarna som är bärare av den konservativa dansbandsmusiken; att låta som Telstars gjorde 1979 får nog anses som “retro”, “kult” eller rent av framåtskridande.
Var musik har sin tid, och att tycka synd om något som ramlar ur masskulturen är - för att uttrycka det milt - naivt. Det är som Johan Kinde (citerat fritt ur en minneslucka) uttryckte saken: “den breda publiken är inte en liten och trogen skara, det är en stor och otrogen”.
Inslaget i Rapport är samtida med punkbandet Bitch Boys EP “Häftig fredag”, där det finns en låt med texten:
Riv alla jävla diskotek
diskotek
Riv alla jävla diskotek, diskotek, diskoooooteeek
Jag hade någon sorts minnesbild av punken som en upprorets rörelse, men här leds man ju att tro att svensk punk och svenskt mediaetablissemang gick hand i hand
Oj, igår var det En helkväll med Sunkit på Debaser Slussen i Stockholm. Tack alla som var där! När Burt och jag startade klubben för 12 år sedan kunde vi nog inte drömma om att vi en dag skulle ställa både Sixten Jansson och Kerstin “Banana” Bylén på en scen. Och med det kompet, sen!
Naturligtvis kommer det upp filmklipp på nätet, snabbare än man hinner andas… Ljudet är inte exemplariskt, men det ger en fingervisning om vilket drag det var!
Det känns skönt att ha bidragit med denna lilla, men stora, insats i populärmusikens historia. Nu kan jag vada ut i vattnet och drunkna lugnt… Ja, fast jag har inte bråttom med det.
Ladda batterierna; det blir Sunkit igen i juni - som vanligt på Bröderna Olssons.
Jag sitter inne och jobbar denna soliga söndag. Ganska tråkigt är det, men man kan ju förgylla sitt martyrskap t.ex. genom att lyssna på Sixten Janssons andra album, Gröt i kaffepannan. Skivan kom ut på Åland redan i fjol, men det är först nu som vi fått den till Sverige. Självklart är Sunkit ensam distributör i Sverige (konkurrensen är väl inte alltför stor inom området, om man säger så). Som ett svar på kritik han fått om sina “grötrim”, så kontrar Sixten på sitt eget sätt: han maximerar antalet grötrim. Musiken är traditionell bluesrock i botten, men det är en helt egensinnig Sixten på sång.