Min gode vän Fredrik af Trampe gör just nu sina sista veckor på Visskolan i Västervik, där han gjort mycket propaganda för Åke Uppmans klassiker Jag är en man. Inte nog med att han framfört den på egen hand och tillsammans med Johan Johansson (som jag tror sitter i skolans styrelse) – nu börjar andra elever ta upp den uppmanska manteln.
Dick Pålsson har gjort en mjukt bluegrassdoftande version, som kan avnjutas på hans ”profil” på MySpace:
Jag vet inte om de har något nytt på gång, som deras MySpace-profil låter påskina, men så här i fotbollsfebriga tider kan det väl vara värt att lyssna in Sunkit-klassikern EM-låten med AgeMix…
Jaha, då har jag träffat legenden William Clauson. Den ”förlorade sonen”, som i Sverige under lång tid reducerats till ett vagt rykte, spelade på Solnadals värdshus igår och idag. Utan annonsering var båda kvällarna utsålda. Genom kontakt med Williams yngste son, Patrick Clauson, lyckades jag få en pratstund med William före spelningen ikväll. Självklart kommer intervjun på Sunkits webbplats så småningom.
Vi har ju redan en längre artikel om William Clauson, så min tanke var mest att komplettera med vad som hänt sedan han lämnade Sverige 1975. Min insats kanske inte går till historien (det kändes att det var länge sedan jag intervjuade någon senast), men lite matnyttigt kom fram. Inte minst hade det känts trist att missa tillfället att träffa William Clauson… Som det ofta är med de artister vi skriver om på Sunkits webbplats, så är vi ganska ensamma auktoriteter på området.
Det visade sig att William har en egen webbplats: www.williamclauson.com. Han är också i färd med att ge ut många av sina gamla inspelningar på cd. Dessutom lär det dyka upp nya inspelningar, vilket verkar spännande.
William är gammal kompis med Sven-Bertil Taube, och han har ju fått ett uppsving hos yngre generationer på senare tid. Kanske väntar en renässans även för William Clauson?
Mer då? Ja, William Clauson är oväntat lång, skulle tippa på straxt under 185 cm. Han röker cigarr. Han har snirklig mustasch och bär stor cowboyhatt. Très cool. Är det månne William Clauson som Thore Callmars Orkester sjunger om i klassikern Mustaschen?
Thore Skogman stiger upp ur graven med en hemlig hårdrocksplatta. Kan det verkligen stämma?
Kvällspressen vårdar ju sedan flera år ett eget universum, en fantasivärld som man befolkar med ”riktiga människor” men där omständigheterna är ett psykedeliskt inferno utan krav på kontakt med den ”riktiga världen”. Under rubriken Thore Skogman gör hårdrock – efter sin död meddelar Expressen att Thore ”tio år före sin död” spelade in en ”hemlig” hårdrocksplatta. Tidningens Sofia Persson har haft en bra dag på jobbet:
Få vet om det, men tio år innan Thore Skogman förra året gick bort 76 år gammal spelade han in en unik platta där han experimenterade med hårdrock på ett helt nytt sätt. ”Thore goes metal”, som hårdrocksalbumet heter, ges ut i juni.
Okej, så ”hemlig” är detsamma som okänd. Okej, 1997 är inte 1997 – det är ”tio år innan Thore Skogmans död”. Bra att få reda ut begreppen.
Sanningen är väl den, att Thores samarbete med Europe och Jan Johansen i Än är det drag gick obemärkt förbi när den gavs ut. Vi auktionerade ut ett exemplar på Sunkit för några år sedan (under en välgörenhetsauktion iscensatt på initiativ av stammisen Jan-Erik Nilsson) och jag vill minnas att intresset var svalt, till och med bland ”våra fans”.
Handen på hjärtat är plattan ganska tråkig. Det är kul för en Thore-diggare att ha den, men det är inget man lägger på alltför ofta. Precis som när Candlemass – mitt gamla favoritband – gjorde en EP med Sigge Fürst-låtar 1993, så finns det en fundamental brist. Det blir Black Ingvars av det hela. Det händer inget med musik bara för att man spelar låtar som anses ”töntiga” på ett sätt som anses ”häftigt”. Jag skulle verkligen välkomna att Europe och Candlemass hade gjort Skogman och Fürst på allvar, på ett vettigt sätt som hade satt det som är bra med originalen i relation till det som är bra med – i det här fallet – hårdrock. Nu stannar det vid att låta coverband.
Och det är what we in Sweden call ”en högväg till helvetet”.
Sunkit-stammisen Johan Carlsson har haft vänligheten att donera ett exemplar av den nya utgåvan, Thore Goes Metal (Rockklassiker/Sound Pollution), men någon större skillnad från originalet har jag inte kunnat märka. Annat än låtordningen. Tack, Johan!
Här rockar Thore loss med ”Peter London” (som intervjuade Thore i Svenska Dagbladet ”någon månad innan Thore Skogmans död”). Det är bättre drag i detta enkla möte:
Jaha, då har jag träffat legenden William Clauson. Den ”förlorade sonen”, som i Sverige under lång tid reducerats till ett vagt rykte, spelade på Solnadals värdshus igår och idag. Utan annonsering var båda kvällarna utsålda. Genom kontakt med Williams yngste son, Patrick Clauson, lyckades jag få en pratstund med William före spelningen ikväll. Självklart kommer intervjun på 
Thore Skogman stiger upp ur graven med en hemlig hårdrocksplatta. Kan det verkligen stämma?